Pizza som storkok

Pizza måste ju vara världens bästa uppfinning. Även om det tekniskt sätt bara är en jättestor macka med gott pålägg som man lägger in i ugnen så är det så himla trevligt.

Jag brukar alltid se till att ta mig ordentligt med vatten över huvudet när jag gör pizza, så att jag är lite gråtfärdig innan jag får sätta mig och äta. Så även den här gången. Men fem stora plåtar med lövtunn pizza blev det, vilket är typ cirka 10 portioner. Ska dock sägas att eftersom jag var så nedbruten efter att ha lagat all pizza så åt jag nästan en hel plåt själv…

Här är ett försök till att skriva ett recept på hur jag gjorde, men eftersom jag improviserar ganska mycket så vet jag i efterhand inte exakt vad och hur mycket av det allt innehåller.

Jag brukar oftast använda ganska lite jäst och istället låta degen jäsa mycket längre eftersom degen får lite bättre struktur då. Har du inte tid eller glömmer bort att sätta degen på morgonen går det bra att använda ett helt paket jäst (50gr), så jäser degen färdigt på ungefär två timmar.

Pizzadeg (rör ihop på morgonen.):
ca. 10-15gr jäst
ca. 2 tsk salt
ca. 1 dl raps-/olivolja
ca. 8dl kallt vatten
ca. 4dl grahamsmjöl
ca. ganska mycket vetemjöl, gärna special eller manitoba

Blanda ut jästen med lite av vattnet. Tillsätt resten av vattnet samt olja och salt. Rör ner grahamsmjölet och rör ner/ knåda in vetemjöl tills degen  släpper från bunken (och händerna). Låt jäsa över dagen, under bakhandduk eller lock.

Tomatsås:
4 pkt krossade tomater
1/2 zucchini
1/2 aubergine
1 gul lök
3-4 vitlöksklyftor

1 tärning grönsaksbuljong
Ganska mycket oregano och basilika, minst 1 msk av varje.

Upprepar att det här är vad jag tror att jag hade i, men gott blev det. Jag fräste lök och vitlök lätt i en gryta, la i aubergine och zucchini och fräste lite till, hällde på krossade tomater rörde ned en buljongtärning, tomatpurén och örterna, och lät det koka kanske 20 minuter. Sedan lät jag det svalna medan jag fixade de andra tillbehören, och mixade till sist alltihop med stavmixer.

Resultatet blev en lite matigare och lite mer smakrik sås än om man bara har tomater i. Man kan också ha ett mycket tjockare lager på pizzorna utan att de blir blöta.


Sätt ugnen på 250°C förresten, annars kommer pizzan inte bli tillagad…

Dela pizzadegen i tio delar och kavla ut den så tunt det går utan att den går sönder och lägg på en plåt med bakplåtspapper. Dekorera med det du vill ha på och grädda i ugnen i cirka 10 minuter, eller tills den ser ut som en fin tillagad pizza.

Utöver tomatsåsen hade jag resten av zucchinin och auberginen på, rökt fårfiol (orimligt gott), mozzarella, parmesan, och grön pesto.

Det som är lite kul med pizza är att man kan göra det ganska lyxigt utan att det blir superdyrt. Skulle tippa att varje portion kostade ungefär 20-25kr. Ska dock sägas att mozzarellan var på extrapris och fårfiolen var en gåva från Stefans föräldrar, så kanske 25-28kr per portion. Ändå överkomligt om man jämför med köpepizza.

Mersmak på cosplay

I helgen var vi på ComiCon i Kistamässan och jag gjorde en fantastiskt rolig debut inom cosplay, utklädd till Sarah Connor från kultfilmen Terminator 2. Förutom att jag krigade med ett löshår hela eftermiddagen så var min outfit ganska simpel. Mjukisbyxor, vitt linne och en så kallad tonfa-batong (i plast).

Man kan lätt säga att det var en särskilt målgrupp som kände igen vem jag var, nämligen män mellan 35 och 55 år. Kändes dock superkul, för de som kände igen mig blev verkligen glada, och jag hade två olika fotosessioner där jag fick posera och verkligen komma in i rollen. Den ena fotografen gav jag namn och Instagram till, så ser fram emot att få se bilderna så småningom. Till dess får jag nöja mig med våra egna bilder som Stefan tog, som inte blev så tokiga dom heller.

Ja, jag hade lite problem med att hålla ögonen öppna på grund av billigt löshår som ville rakt in i mina pupiller…

En rolig grej nu är att mina muskler ser ungefär likadana på bild som i verkligheten. Nu är det liksom inte längre mitt eget önsketänkande som får mig att se stark ut, utan jag har lite muskler på riktigt. Lite utseendefixerad, jag vet, men det får man vara ibland.

Men det här med cosplay var verkligen skitkul, och det kommer garanterat bli mer av det. Det är som att få resa tillbaka till barndomen igen, bara det att det finns konvent att gå på där det är hundratals människor som också är utklädda. Så flippat, så roligt.

 

Min hunds nya pojkvän

Det är egentligen helt otroligt hur besatta vi hundägare blir av våra små djur. Vi tillskriver dem mänskliga egenskaper och förställer våra röster när vi pratar med dem, eller pratar som om vi säger vad de tänker. Åtminstone gör jag och Stefan det.

Nu har vi också hittat en pojkvän åt Dóttir. Eller ja, det är ju såklart hon som raggade upp honom och talade om för oss att hon hade hittat en pojkvän. Bowie heter han i vilket fall, och är en riktigt vacker vovve, en sheltie precis som Dóttir, men lite större och fluffigare än vad hon är.

Även vi människor har blivit goda vänner och till och med ätit middag ihop. Det är ju faktiskt fantastiskt hur man kan hitta nya vänner i en helt annan sfär och åldersgrupp än man vanligtvis rör sig i, tack vare en liten hårig varelse på fyra ben.

”Genier är inte lyckliga”

Det var ganska blåsigt idag inne i stan… Försökte ta en selfie till det här inlägget, såhär gick det:

Under de senaste månaderna har jag haft mycket oro i kroppen. Fastän livet går bra och jag kan styra över min tid och göra det som känns viktigt för mig, så mår jag inte riktigt bra. Jag känner mig stressad och oroar mig över om jag gör något fel, som om det kommer få oanat dåliga konsekvenser i framtiden.

Igår när jag var ledsen, och frustrerad över att jag upplever att jag är för känslig, sa min fästman “Men Magdalena, genier är inte lyckliga” och gav en massa exempel på duktiga författare och konstnärer som lidit sig igenom sina liv och trots att de uträtat stordåd och varit lyckade på pappret. Och trots att det kan låta som ett lite osmakligt och/eller tragiskt sätt att trösta någon så fick det mig att känna mig lite bättre.

STOR DISCLAIMER: Det här betyder inte att jag tror att jag är ett geni.

Men det kändes lite skönt att se det ur den synvinkeln, där jag inte är misslyckad för att jag alltid känner att jag borde ha gjort mer och bättre. Att ägna all sin lediga tid åt att fundera, analysera och försöka skapa nya saker är jobbigt, och det kan faktiskt vara okej.

Klyschan om den lidande konstnären kanske inte är så tokig ändå. Det kan vara ett bra sätt att påminna sig om att det är okej att inte vara nöjd, även om du känner att du borde vara det.

Hett tips för den som vill lindra sin oro är att uppsöka närmsta pälsdjur att gosa med. I värsta fall får ett icke levande gosedjur duga. Att klappa en hund, katt, kanin, eller gosedjursorm är bra för själen. Det är jag helt säker på.

Crossfit-pass på landet, del 1

Filmade två träningspass ute på landet i somras, där jag har införskaffat en del mer eller mindre udda träningsutrustning. Flera grejer har jag byggt själv med hjälp av min fantastiska bonuspappa.

Det här var passet jag körde:

6 varv på tid:
10 step over box med trästock (ca15-20kg)
20 hopprepshopp (single unders)

6 varv, lugnt och kontrollerat
5/5 axelpressar (ca 6kg)
5/5 enarmsrodd med powerband/liknande
10 ring rows

Som ni kommer se har jag använt lite olika udda redskap. Beroende på var man tränar får man vara lite olika kreativ, och det är bra att lära sig att jobba med udda objekt. En 15kg trästock är till exempel väldigt annorlunda att lyfta jämfört med en 15kg viktplatta.

Nu börjar min ångest över att börja blogga släppa. Det är konstigt hur mycket prestige man kan känna över något som typ ingen läser. Men det är väl för att jag vill att det ska bli många som läser i framtiden, och att jag är nervös för vad den eventuella framtida publiken kommer tycka.

Så nu till slut, med ny mandatperiod (i riksdagen alltså) och hösten som precis har börjat, så kanske den här bloggen äntligen kommer igång på riktigt.