Att påminna sig själv om att man är okej

Varje dag, vid varje möte och i varje sammanhang med andra människor väcks tankar inom mig. Tankar om att jag kommer säga något eller se ut på ett sätt som gör att de tycker jag är konstig, jobbig, eller otrevlig. Tankar om att jag måste skärpa mig så att jag inte framstår som inkompetent eller besserwisser.

Härom dagen lyssnade jag på Ben Bergerons (crossfit-coach)podcast där han pratade om hur man kan hantera rädsla, och att det enda viegentligen behöver göra för att komma över vår rädsla är att förstå att den är obefogad.

Mina största rädslor just nu grundar sig i den där rädslan för att inte passa in, att inte få ha en plats i flocken. Trots att jag gillar att vara ensam och tycker att jag vet vad jag vill i livet, går jag runt med ångest över att bli utstött från olika sammanhang.

Tydligen finns det två olika sorters rädslor: rädsla för att göra sig illa fysiskt och rädsla för att bli utstött från flocken. Båda rädslorna har varit otroligt viktiga för oss, men idag är de oftare hinder än hjälp.

Kanske kommer det här bli någon sorts nyårslöfte om några veckor. 2019 känns som året när jag ska bli stark i mig själv och gå min egen väg. Jag vill få känna att jag är okej eller till och med bra, så länge jag gör och uttrycker sådant som jag står för.

Ett steg till bättre självförtroende, och att bli lite mindre rädd för att folk ska tycka att jag är konstig, är att våga filma och fota mig själv på allmän plats, och det gjorde jag faktiskt idag. 

Jag vågar faktiskt påstå att det gick riktigt bra. Det var inte så farligt att posera medan folk gick förbi, och en dam kom till och med fram och sa att hon hoppades att jag fick några bra bilder för att hon tyckte att jag såg så fin ut!

Ha en bra kväll!

Brunch på Högberga Gård

Jag, Stefan och hans föräldrar var på brunch på Högberga Gård på Lidingö. Har ätit där en gång förut och kan verkligen rekommendera. Som vanligt när det är god mat så glömde jag fota tills jag var inne på efterrätten, men fördelen med buffé är ju att den finns kvar att fota även efter man har ätit upp.

Förutom mumsig mat finns där också en trevlig trädgård och en underbar utsikt över vattnet. Själva utsikten fick vi dock inte så roliga bilder på eftersom det var extremt mycket motljus åt det hållet. Men det var fint att titta på i alla fall.

Kolla min nya (första!) tatuering! Inlägg om den kommer när den läkt helt, men hittills har den sett superfin ut!
Jag tänkte ta mig över till andra sidan, men jag fegade ur…
Kan för övrigt varmt rekommendera den här vinterjackan från Monki, riktigt skön är den.

Trevlig kväll allihopa!

Halva Sverige har farligt dålig kondis – rör på dig!

Igår kom en artikel i DN om att en studie visar att ungefär hälften, 46 procent, av Sveriges befolkning har så dålig kondis att det är farligt. Jämförelsevis hade 27 procent farligt dålig kondis 1995.

Vad är då farligt dålig kondis? Det kan till exempel vara om du känner dig döende av att springa till bussen, om korta promenader är jobbiga eller om du blir andfådd av att ta trappen två våningar.

Om du känner igen dig, kom ihåg att det inte är kört. Det går faktiskt ganska snabbt att få kroppen att komma i bättre form, för kroppen vill vara i bra form och kommer ta varje möjlighet den får till att göra det.

Nu pratar jag inte om ”bikinikropp” eller något annat utseendebaserat mål, det är en annan historia. Det jag menar är hälsa. Det behövs så himla lite för att du ska få en bättre hälsa, och du kommer vara så tacksam i framtiden.

Bilder från i våras när Dóttir bara var en liten tuss!

Så hur gör man då? Här kommer ett par förslag:

  • Följ träningspassen jag lägger upp här på bloggen.
  • Dansa till ett par bra låtar.
  • Ta en kort promenad.
  • Vispa grädde eller marängsmet för hand (så kan du dessutom äta nåt smarrigt som belöning).
  • Försök hitta något längst in i ett fullt förråd.
  • Veva med armarna, hoppa på stället eller bara NÅGOT som du blir lite andfådd och svettig av.

Hitta tid för rörelse åtminstone en gång om dagen, om så bara några minuter, på rasten, när du kommer hem från jobbet/skolan, på morgonen innan du börjar dagen, ja du fattar.

”Framtiden”, alltså om 10, 20 eller 50 år kanske känns väldigt långt bort. Men ta det från en som jobbar på äldreboende, det gör  fruktansvärt stor skillnad. Rör på dig lite mer idag, så slipper du så mycket smärta och handikapp när du blir äldre.

Lycka till!

Slutkörd söndag

Den här veckan har varit så himla konstig. Jag har varit produktiv, och samtidigt så fruktansvärt utmattad. Har jobbat idag, och ska jobba imorgon, och just nu känns det helt omöjligt…

Bloggen har blivit bra hittills. Inläggen ser hyfsade ut och har kommit upp, kanske inte i så god tid, men på rätt dag i alla fall. Men energimässigt har den här veckan varit någon sorts slam på botten av en övergödd sjö. Jag har sovit och sovit och sovit, och ändå känns det som att jag ligger ett par dygn efter i sömn.

Men nu börjar en ny vecka snart, om mindre än en timme faktiskt, då kommer det fler inlägg med träningspass, men också förhoppningsvis lite tips om återhämtning.

Sov gott allihopa!

Adidaskärlek tracksuit-väder

Riktigt dassigt väder, skulle man kunna säga. Fantastiskt vilken vacker dimma, och så skön luften är att andas, skulle man också kunna säga. Den här veckan har verkligen förenat höstrusk med ångbastu.

Vi var ute på promenad och mös i våra joggingdressar, och Stefan fångade min outfit på bild, och jag kände mig väldigt nöjd över min, enligt mig, både glammiga och komfortabla look.


Det känns nästan lite förbjudet, och definitivt lite töntigt, att tycka om Adidas så mycket som jag och min sambo gör. Jag går liksom runt och hoppas på att Adidas ska se mig och tänka wow, hon måste företräda vårt märke, och sedan bara klä upp mig i massa trerandiga grejer.

Än så länge får jag nöja mig med att gå runt i min rosa tracksuit som fyndades på Myrornas för 140 kronor, och bara tänka på hur mycket glam för pengarna det är. Vilket i och för sig är väldigt mycket glam för pengarna. DKNY-kappan som jag har till, har liksom ungefär samma status i min garderob.

Kolla vilken Hollywood-feel det fick när man drog lite i färgerna…

Ha det bra i dassvädret!

Hur vet man när man kommer någon vart?

Det har hänt mycket den senaste tiden. Jag har försökt att välja allt, och jag har totalt misslyckats med att få bloggen att komma någon vart, och är trött på att höra mig själv säga att nu börjar jag och nu ska jag hålla igång det. Och nu såhär halvvägs in i hösten så undrar jag lite vart jag är på väg någonstans, och hur jag vet att jag ens är på väg någonstans.

Problemet för mig är att jag tror att jag kommer hitta och lägga tiden som behövs för bloggen utan att behöva göra avkall på något annat. Jag har haft många hobbys, men just nu är det karriär som crossfit-atlet, influencer och författare, som slåss om uppmärksamheten.

Crossfit är det som jag brinner för mest just nu, och det är också det som har ett bäst före-datum. Om jag vill nå elitnivå inom sporten är jag redan ganska sent ute, så det är liksom nu eller aldrig.

Min dröm om att leva på mitt eget varumärke går ju hand i hand med att bli framgångsrik atlet, om jag satsar på bägge kommer de att gynna varandra. En framgångsrik atlet har ju en viss dragningskraft på sociala medier, och att tjäna pengar på sin sport är ju bra för att kunna utöva den.

Så till det här med författarskapet, min stora barndomsdröm som jag bara måste uppfylla, helst igår. Fram tills jag började komvux-kursen i naturkunskap för några veckor sedan skrev jag på en fantasybok, och jag gillar verkligen idén och vill så gärna få göra färdigt den en dag. Och stundom vill jag också plocka upp musiken igen, eller bli en riktigt bra serietecknare.

Tyvärr får det inte plats just nu. Om jag ska bli bäst på något, så kan jag inte fördela mina resurser hur mycket som helst. Det måste finnas ett fokus, även om det gör mig obekväm att välja bort saker.

Så, hur vet man när man kommer någon vart? När man valt en riktning och följer den utan att snegla åt sidorna, tror jag. Vi får se om det håller, men det känns i alla fall skönt att släppa taget om vissa saker, även om jag kommer längta efter dem.

Mersmak på cosplay

I helgen var vi på ComiCon i Kistamässan och jag gjorde en fantastiskt rolig debut inom cosplay, utklädd till Sarah Connor från kultfilmen Terminator 2. Förutom att jag krigade med ett löshår hela eftermiddagen så var min outfit ganska simpel. Mjukisbyxor, vitt linne och en så kallad tonfa-batong (i plast).

Man kan lätt säga att det var en särskilt målgrupp som kände igen vem jag var, nämligen män mellan 35 och 55 år. Kändes dock superkul, för de som kände igen mig blev verkligen glada, och jag hade två olika fotosessioner där jag fick posera och verkligen komma in i rollen. Den ena fotografen gav jag namn och Instagram till, så ser fram emot att få se bilderna så småningom. Till dess får jag nöja mig med våra egna bilder som Stefan tog, som inte blev så tokiga dom heller.

Ja, jag hade lite problem med att hålla ögonen öppna på grund av billigt löshår som ville rakt in i mina pupiller…

En rolig grej nu är att mina muskler ser ungefär likadana på bild som i verkligheten. Nu är det liksom inte längre mitt eget önsketänkande som får mig att se stark ut, utan jag har lite muskler på riktigt. Lite utseendefixerad, jag vet, men det får man vara ibland.

Men det här med cosplay var verkligen skitkul, och det kommer garanterat bli mer av det. Det är som att få resa tillbaka till barndomen igen, bara det att det finns konvent att gå på där det är hundratals människor som också är utklädda. Så flippat, så roligt.

 

Sluta komma med ursäkter

Var och tränade idag, och kände att dagsformen var lite sådär. Jag var ute och sprang 5 km igår mitt på dagen, vilket under vanliga omständigheter inte är så mycket. I den här värmen var det dock något helt annat. Svettades så att min klänning (ja jag har en träningsklänning) blev helt genomblöt.

Jag sprang från jobbet på Lidingö till Ropsten för att sen ta tunnelbanan hem, och när jag gick av vid centralen var det en blöt fläck över… typ hela sätet. Skämdes väldigt mycket och hoppas att ingen var tvungen att sitta på min svettfläck. 😅

Så på träningen idag, så kände jag mig lite ur form, dålig vätskebalans och trötta muskler, och jag hade sån lust att fälla en kommentar om det till hon som var bredvid mig på passet.

Sen hejdade jag mig och sa åt mig själv (inte högt då alltså) att ursäkter tar en inte framåt, det enda som gäller är att göra sitt bästa utifrån de förutsättningarna man har just nu. En annan dag är det den bredvid som tycker att den är i dålig form, men det blir ju inte bättre av att den berättar det för alla runtomkring.

Så jag var glad och tränade, och svettades ut ytterligare några liter. Nu äter jag saltlakrits och dricker rött iste för att återställa kroppen, vilket grå ganska bra hittills.

Det här med att inte hitta på ursäkter gäller förstås också resten av livet. Som till exempel att blogga. Bara för att wordpress-appen slutar fungera så betyder inte det att jag ska ge upp och lägga ner, det är bara att hitta en annan lösning och fortsätta jobba framåt.

Återkommer med träningsklipp från landet, sallader, och annat.

Hej så länge!

Skifta fokus

Det som absolut inte fick hända hände. För några månader sedan sa jag till mig själv att om jag nu ska starta en blogg så måste jag hålla det uppe. Jag får inte glömma eller strunta i det bara för att jag plötsligt hittat ett nytt, roligare projekt (och nya projekt är alltid roligare).

Det nya projektet är i det här fallet en fantasybok, och det går bara så fruktansvärt bra att skriva, och det är så himla kul att få fantisera ihop mitt eget universum och alla fantastiska grejer som finns i det.

Så nu har de senaste veckorna gått åt till magiska krafter, försvunna regenter och gröna bergiga landskap, och jag måste säga att jag är ganska besviken på mig själv.

Men men, som ni märker så har jag ju lyckats styra tillbaka min uppmärksamhet. Inte för att jag tänker sluta med min bok, den ska ges ut och bli en riktig bästsäljare så småningom. Men bloggen ska inte åsidosättas för det, men jag tror att det kanske var nödvändigt med några veckors förvirring, för att få lite ordning på allt (för det är logiskt).

Resetips: Oxford

Oxford, är en fantastiskt fin liten stad, som är väldigt stor för sin storlek. Fastän de bara har 150 000 invånare finns det så mycket restauranger och affärer.

Just nu blir det lite halvdana inlägg, jag försöker komma på banan igen med bloggen mitt i en massa semester och identitetsförvirring(det är inte en kris ännu). Men senare i veckan kommer förhoppningsvis lite mer om tatueringen, och om min träning ute på landet.