Hemma på djursjukhuset

Alltså, min lilla lilla vovve. Vi var hos veterinären i måndags för att Dóttir har varit rinnig i ögat i en vecka. Naturligtvis, som de nojiga hundägarna vi är, slog vi på stora trumman och ville ha ett expertutlåtande om att hon inte skulle bli blind eller så.

Väl där tittade veterinären noga på ögat men hittade inga skador på ögat. Förmodligen är det bara en liten infektion som kommer att läka ut av sig själv.

Vi fick en ögonsalva utskriven och betalade glatt väldigt mycket mer än vad som känns rimligt för att någon ska lysa lite med en lampa och spruta lite ögondropp, men sånt är väl livet som nojig djurägare.

Helt ärligt var jag inte jättenöjd med utgiften, men den som är allra minst nöjd är Dóttir. Som nu får kräm insprutat i ena ögat morgon och kväll, och en tratt på huvudet som säkert är sjukt obehaglig. Hon står helt stilla när hon har den på sig. Och skakar.

Det är svårt det där, jag känner mig som både världens sämsta och en väldigt ansvarstagande hundägare på samma gång.

 

Min hunds nya pojkvän

Det är egentligen helt otroligt hur besatta vi hundägare blir av våra små djur. Vi tillskriver dem mänskliga egenskaper och förställer våra röster när vi pratar med dem, eller pratar som om vi säger vad de tänker. Åtminstone gör jag och Stefan det.

Nu har vi också hittat en pojkvän åt Dóttir. Eller ja, det är ju såklart hon som raggade upp honom och talade om för oss att hon hade hittat en pojkvän. Bowie heter han i vilket fall, och är en riktigt vacker vovve, en sheltie precis som Dóttir, men lite större och fluffigare än vad hon är.

Även vi människor har blivit goda vänner och till och med ätit middag ihop. Det är ju faktiskt fantastiskt hur man kan hitta nya vänner i en helt annan sfär och åldersgrupp än man vanligtvis rör sig i, tack vare en liten hårig varelse på fyra ben.

Veckan med Dóttir #3

Lite sen med förra veckans klipp, men här är det jag gjorde om Dóttir. I examenspresent fick jag en gimbal av Stefan, en grej som fungerar lite som en steadycam. Man sätter mobilen i den och så kan man filma utan att det blir ryckigt när kameran rör sig. Så snart det finns tid tänker jag göra lite mer uttänkta klipp med den. Till exempel en promenad helt ur Dóttirs perspektiv, eller ett riktigt snyggt filmat träningspass.

Regnig promenad

Regnpromenader är ju något särskilt. Dämpat ljud, fuktig luft, och massor av dofter. Jag kan tänka mig att det är ännu mer spännande för Dóttir.

Nu var det riktigt länge sen det regnade på riktigt, så det var verkligen mysigt att gå och mysa under paraplyet.

Dóttir som terapihund

Att jobba inom vården väcker tankarna om att utbilda Dóttir till terapihund på allvar. Tänk er den här fluffkorven trippa runt och gosa med massa gamla liksom?

En sån utbildning är dock inte gratis, utan landar nog på en 50.000kr och det har jag inte riktigt råd med den närmaste tiden.

Och, när jag tänker efter, så kommer jag nog ha lämnat vården bakom mig när jag väl har råd. Till syvende och sist så är det ju något annat mitt hjärta verkligen klappar för, nämligen att bli sjukt vältränad, och vinna massa tävlingar, och jag känner kanske inte riktigt att jag kan utvecklas just på det sättet inom vården. 😋

Btw, hur härlig rast har jag inte?

Veckan med Dóttir #2: Lekkamrat och terapeut

I den här veckans klipp har Dóttir varit kameraskygg, dansat pardans, och stöttat mig och familjen under mormors sista dagar. Det finns inga ord för hur mycket en hund betyder när livet är kämpigt, och det är så intressant hur en hund kan förstå så mycket.

I vanliga fall är Dóttir sprallig och busig och skäller när man inte vill leka med henne. Men när mormor hade gått bort och jag låg i soffan och sträcktittade på Homeland flera dagar i sträck låg hon bredvid mig i soffan, lugn och tyst, som att hon verkligen försökte trösta. Det är verkligen fantastiskt med hundar.

Veckan med Dóttir #1

Än så länge känner jag mig lite trevande i vad jag ska lägga upp på bloggen, inlägg kommer upp lite hipp som happ och jag försöker mest få in rutinen att producera innehåll. Igår kom jag dock på ett par grejer som jag vill göra. Varje vecka vill jag lägga upp en träningsvideo, en åsiktsvideo, och en Dóttirvideo. Tror att det kan vara bra för mig att ha några hållpunkter för vad som ska skrivas på bloggen, och känner att det blir lättare om jag börjar med att skapa lite film.

Det återstår att se om jag lyckas producera tre videoklipp i veckan, men det får väl bli mitt mål i alla fall. Jag kommer åtminstone få upp en video i veckan.

Hur som helst, här är första delen av den nya lilla följetongen om Dóttir, kommer klippa ihop en film med vad som har hänt i veckan i min lilla vovves liv.

Dóttir, ankjägaren

Jag och Stefan har tidigare tyckt att det är fruktansvärt roligt när Dóttir jagar fåglar, eftersom vi bor inne i stan och de enda fåglarna som bor här är duvor och kajor som är sjukt skabbiga och allmänt otrevliga.

Idag insåg vi att vi måste träna bort det… Dels är det inte snällt mot djur som bor i naturen att de plötsligt ska behöva fly från en hund som kommer och stör, och dels är ankor Stefans totemdjur, så när han ser dem fly i panik så dör han lite inuti.

Hittade ett filter på kameran som får bilderna att se såå fina ut! Eller?
Dóttir verkar ha blivit en ko, men lite gräs skadar säkert inte…

Utflykt till Ulriksdal

Det är lite tungt just nu. Mormor fick en stor hjärnblödning i torsdags och ligger på sjukhus. Hon är inte kontaktbar och det går inte att säga om hon kommer klara sig och i så fall i vilket skick.

Men det går inte att vara ledsen hela tiden. Jag tycker mycket om det här med att sörja randigt, som de säger att barn gör. Gråt en stund, gör något annat en stund, gråt lite till, och så vidare. Så igår åkte vi på utflykt till Ulriksdal och hade det mysigt i vårvärmen, och jag förvånade mig själv genom att klippa färdigt en vlogg om det redan samma kväll.

Sorg är så komplext. Att mormor kanske inte kommer finnas mer får mig att känna så många olika saker. Jag är så glad över den relationen jag har med mormor. Vi vet var vi har varandra, har delat så himla mycket roligt, och det finns ingenting som jag önskar att jag hade sagt till henne men inte gjorde. Samtidigt är det helt ofattbart att tänka på alla fina stunder och att det kanske inte kommer bli några fler.

Sörja randigt tänker jag göra, annars kommer livet stanna upp och kollapsa helt, och det hade inte mormor gillat. Det ska hända grejer, och man ska se till att njuta av tillvaron. Här är videon från Ulriksdal, och lite bilder. 

Stefan tog en massa närbilder, och en blev så bra att den fick bli ny header.

Är inte sponsrad av Adidas, men det står med på min mentala bucket list att bli det…

Promenix på Norrmälarstrand

Så skönt att våren äntligen är här. Man glömmer liksom bort hur skönt det är med sol och värme på vintern, särskilt i år när vintern verkligen höll i sig tills för en vecka sen.

Här är lite foton från gårdagens promenad på Norrmälarstrand. Dóttir satt och gnällde vid dörren hela förmiddagen tills matte och husse till sist tog sig ut i solskenet. Det blev mjukglassdebut också, men den fångades inte på bild på grund av glasshungrighet.

   

Vi hade lite problem med att posera ihop, Dóttir ville titta på mig när jag tittade in i kameran, och titta in i kameran när jag tittade på henne…

Så härligt att se Dóttir njuta av solen. Eftersom hon är en liten decembervalp, så har hon inte direkt varit bortskämd med varmt väder sina första månader i livet.

En riktig bonus var att vi träffade en annan sheltie på stan för första gången. Kessie, fem år, var lugn och trygg och så så vacker. Kanske Till min och Stefans stora glädje satte hon också Dóttir på plats när hon var för på, det är bra när hundarna kan uppfostra varandra.