Att påminna sig själv om att man är okej

Varje dag, vid varje möte och i varje sammanhang med andra människor väcks tankar inom mig. Tankar om att jag kommer säga något eller se ut på ett sätt som gör att de tycker jag är konstig, jobbig, eller otrevlig. Tankar om att jag måste skärpa mig så att jag inte framstår som inkompetent eller besserwisser.

Härom dagen lyssnade jag på Ben Bergerons (crossfit-coach)podcast där han pratade om hur man kan hantera rädsla, och att det enda viegentligen behöver göra för att komma över vår rädsla är att förstå att den är obefogad.

Mina största rädslor just nu grundar sig i den där rädslan för att inte passa in, att inte få ha en plats i flocken. Trots att jag gillar att vara ensam och tycker att jag vet vad jag vill i livet, går jag runt med ångest över att bli utstött från olika sammanhang.

Tydligen finns det två olika sorters rädslor: rädsla för att göra sig illa fysiskt och rädsla för att bli utstött från flocken. Båda rädslorna har varit otroligt viktiga för oss, men idag är de oftare hinder än hjälp.

Kanske kommer det här bli någon sorts nyårslöfte om några veckor. 2019 känns som året när jag ska bli stark i mig själv och gå min egen väg. Jag vill få känna att jag är okej eller till och med bra, så länge jag gör och uttrycker sådant som jag står för.

Ett steg till bättre självförtroende, och att bli lite mindre rädd för att folk ska tycka att jag är konstig, är att våga filma och fota mig själv på allmän plats, och det gjorde jag faktiskt idag. 

Jag vågar faktiskt påstå att det gick riktigt bra. Det var inte så farligt att posera medan folk gick förbi, och en dam kom till och med fram och sa att hon hoppades att jag fick några bra bilder för att hon tyckte att jag såg så fin ut!

Ha en bra kväll!

Hur vet man när man kommer någon vart?

Det har hänt mycket den senaste tiden. Jag har försökt att välja allt, och jag har totalt misslyckats med att få bloggen att komma någon vart, och är trött på att höra mig själv säga att nu börjar jag och nu ska jag hålla igång det. Och nu såhär halvvägs in i hösten så undrar jag lite vart jag är på väg någonstans, och hur jag vet att jag ens är på väg någonstans.

Problemet för mig är att jag tror att jag kommer hitta och lägga tiden som behövs för bloggen utan att behöva göra avkall på något annat. Jag har haft många hobbys, men just nu är det karriär som crossfit-atlet, influencer och författare, som slåss om uppmärksamheten.

Crossfit är det som jag brinner för mest just nu, och det är också det som har ett bäst före-datum. Om jag vill nå elitnivå inom sporten är jag redan ganska sent ute, så det är liksom nu eller aldrig.

Min dröm om att leva på mitt eget varumärke går ju hand i hand med att bli framgångsrik atlet, om jag satsar på bägge kommer de att gynna varandra. En framgångsrik atlet har ju en viss dragningskraft på sociala medier, och att tjäna pengar på sin sport är ju bra för att kunna utöva den.

Så till det här med författarskapet, min stora barndomsdröm som jag bara måste uppfylla, helst igår. Fram tills jag började komvux-kursen i naturkunskap för några veckor sedan skrev jag på en fantasybok, och jag gillar verkligen idén och vill så gärna få göra färdigt den en dag. Och stundom vill jag också plocka upp musiken igen, eller bli en riktigt bra serietecknare.

Tyvärr får det inte plats just nu. Om jag ska bli bäst på något, så kan jag inte fördela mina resurser hur mycket som helst. Det måste finnas ett fokus, även om det gör mig obekväm att välja bort saker.

Så, hur vet man när man kommer någon vart? När man valt en riktning och följer den utan att snegla åt sidorna, tror jag. Vi får se om det håller, men det känns i alla fall skönt att släppa taget om vissa saker, även om jag kommer längta efter dem.

”Genier är inte lyckliga”

Det var ganska blåsigt idag inne i stan… Försökte ta en selfie till det här inlägget, såhär gick det:

Under de senaste månaderna har jag haft mycket oro i kroppen. Fastän livet går bra och jag kan styra över min tid och göra det som känns viktigt för mig, så mår jag inte riktigt bra. Jag känner mig stressad och oroar mig över om jag gör något fel, som om det kommer få oanat dåliga konsekvenser i framtiden.

Igår när jag var ledsen, och frustrerad över att jag upplever att jag är för känslig, sa min fästman “Men Magdalena, genier är inte lyckliga” och gav en massa exempel på duktiga författare och konstnärer som lidit sig igenom sina liv och trots att de uträtat stordåd och varit lyckade på pappret. Och trots att det kan låta som ett lite osmakligt och/eller tragiskt sätt att trösta någon så fick det mig att känna mig lite bättre.

STOR DISCLAIMER: Det här betyder inte att jag tror att jag är ett geni.

Men det kändes lite skönt att se det ur den synvinkeln, där jag inte är misslyckad för att jag alltid känner att jag borde ha gjort mer och bättre. Att ägna all sin lediga tid åt att fundera, analysera och försöka skapa nya saker är jobbigt, och det kan faktiskt vara okej.

Klyschan om den lidande konstnären kanske inte är så tokig ändå. Det kan vara ett bra sätt att påminna sig om att det är okej att inte vara nöjd, även om du känner att du borde vara det.

Hett tips för den som vill lindra sin oro är att uppsöka närmsta pälsdjur att gosa med. I värsta fall får ett icke levande gosedjur duga. Att klappa en hund, katt, kanin, eller gosedjursorm är bra för själen. Det är jag helt säker på.