Att påminna sig själv om att man är okej

Varje dag, vid varje möte och i varje sammanhang med andra människor väcks tankar inom mig. Tankar om att jag kommer säga något eller se ut på ett sätt som gör att de tycker jag är konstig, jobbig, eller otrevlig. Tankar om att jag måste skärpa mig så att jag inte framstår som inkompetent eller besserwisser.

Härom dagen lyssnade jag på Ben Bergerons (crossfit-coach)podcast där han pratade om hur man kan hantera rädsla, och att det enda viegentligen behöver göra för att komma över vår rädsla är att förstå att den är obefogad.

Mina största rädslor just nu grundar sig i den där rädslan för att inte passa in, att inte få ha en plats i flocken. Trots att jag gillar att vara ensam och tycker att jag vet vad jag vill i livet, går jag runt med ångest över att bli utstött från olika sammanhang.

Tydligen finns det två olika sorters rädslor: rädsla för att göra sig illa fysiskt och rädsla för att bli utstött från flocken. Båda rädslorna har varit otroligt viktiga för oss, men idag är de oftare hinder än hjälp.

Kanske kommer det här bli någon sorts nyårslöfte om några veckor. 2019 känns som året när jag ska bli stark i mig själv och gå min egen väg. Jag vill få känna att jag är okej eller till och med bra, så länge jag gör och uttrycker sådant som jag står för.

Ett steg till bättre självförtroende, och att bli lite mindre rädd för att folk ska tycka att jag är konstig, är att våga filma och fota mig själv på allmän plats, och det gjorde jag faktiskt idag. 

Jag vågar faktiskt påstå att det gick riktigt bra. Det var inte så farligt att posera medan folk gick förbi, och en dam kom till och med fram och sa att hon hoppades att jag fick några bra bilder för att hon tyckte att jag såg så fin ut!

Ha en bra kväll!

Adidaskärlek tracksuit-väder

Riktigt dassigt väder, skulle man kunna säga. Fantastiskt vilken vacker dimma, och så skön luften är att andas, skulle man också kunna säga. Den här veckan har verkligen förenat höstrusk med ångbastu.

Vi var ute på promenad och mös i våra joggingdressar, och Stefan fångade min outfit på bild, och jag kände mig väldigt nöjd över min, enligt mig, både glammiga och komfortabla look.


Det känns nästan lite förbjudet, och definitivt lite töntigt, att tycka om Adidas så mycket som jag och min sambo gör. Jag går liksom runt och hoppas på att Adidas ska se mig och tänka wow, hon måste företräda vårt märke, och sedan bara klä upp mig i massa trerandiga grejer.

Än så länge får jag nöja mig med att gå runt i min rosa tracksuit som fyndades på Myrornas för 140 kronor, och bara tänka på hur mycket glam för pengarna det är. Vilket i och för sig är väldigt mycket glam för pengarna. DKNY-kappan som jag har till, har liksom ungefär samma status i min garderob.

Kolla vilken Hollywood-feel det fick när man drog lite i färgerna…

Ha det bra i dassvädret!